Pga diverse problem med wordpress har bloggen flyttat hit:

This blog has moved to the address below due to various problems with wordpress:

www.mycurlycoats.blogspot.com 

 

 

 

Oj vad det har hänt mycket den senaste tiden – blev exempelvis precis tagen för att vara mamma åt min 1år äldre arbetskamrat, det jag säger Lena, du ser ut som en fjortis (vilket iofs innebär att jag måste ha fått dig när jag var fjorton och det i sin tur skulle isåfall innebära att jag ser ut lite som WT – gaaah!), Folke låg faktiskt farligt nära Lenas mamma så personen – i 35års åldern (what an old fart!) - som undrade om Lenas mamma var hon med curlyn måste helt enkelt trott att han tillhörde henne…ja…jo…men så måste det vara..så är det!

Iallafall så har vädret varit alldeles för trevligt för att sitta 8h framför skärmen på jobbet och sedan hem och sätta sig framför den igen – så bloggandet har legat nere.  

Kellie är nerrakad sedan en vecka tillbaka och ser helläcker ut – jag trodde hon skulle se förskräcklig ut men det är lite GSP meets Chesapeak över det hela. Kort kommer inom kort. 

Medicinen hon fått mot våteksemen har gjort susen och hon har badat i sjön ett par gånger. Här kan jag passa på att göra reklam för plutoduken – den är grym!   

Hade ett trevligt telefonsamtal med Kellies hunddagis häromdagen, ett utvecklingssamtal de kallat till då regler och tider skulle ändras och dagisplatser ses över- det hela kan bäst summeras med ”Tack för visat engagemang för att rädda hunddagiset men nu slänger vi ut din hund”. Fick prata med torpets egna lilla solstråle, vi kan kalla henne Ägget, som tyckte att Kellie inte kan vara kvar för hon kräver för mycket och att de har tänjt på reglerna redan. ”Va? Hon kräver ju ingenting?” menade jag..nej det var ju det som var problemet…eeh(???)…hon orkar inte gå med på de 2 rundorna, ligger mest och sover och sen var det ju en SÅN kraftansträngning att ta ut och kissa henne, och sen tyckte de att det var obehagligt att ha en gammal hund (??!!) och sen ibland visste de inte om hon levde eller inte för hon rörde sig inte när man gick förbi.

Vad säger man??? På sin plats är att tillägga att dagiset drivs som arbetsrehab och har några anställda där Ägget är anställd till att driva rehabdelen. Jag menade att Kellie kan bidra i rehabiliteringen även om hon inte orkar gå 2 rundor i 30grader och stekande sol – vilket inte har med åldern att göra när det gäller Kellie, hon gjorde inte 2knop som ung om termometern visade över 25grader och vatten och bad inte var med i bilden. Hon är över 12år och visst – hon kanske inte orkar hänga med på promenad varje dag, den köper jag. Det jag ställer mig frågande inför är att promenaden skulle vara det absolut avgörande i rehabiliteringen och hundens vara eller icke vara på torpet och att man därför kan kassera en hund som varit där 2år.

Jag köper inte heller att det är jobbigt att gå ut och kissa henne, det tar ca 10minuter, eller argumentet att hon inte har någon glädje av dagiset för att hon sover hela dagarna. Ja, hon sover hela dagarna om ingen är intresserad av att aktivera henne (vilket Äggets kommentar indikerar – kanon!) – hon är inte typen som konstant pockar på uppmärksamhet – men tar man fram en frolic är hon på med en gång med alla cirkuskonster och tar man fram ett mjukisdjur leker hon mer än gärna, älskar beröring och massage, tycker om att gosa och sova sked, en hejare på kurragömma, tvekar aldrig att simma. Hon är på men i förhållande till sin ålder givetvis.

Hon hör dåligt – vissa ljud uppfattar hon men inte många  – men har i gengäld lärt sig teckenspråk väldigt snabbt och läser av mycket bra, så visst det kan säkert vara lätt att tro att hon är död, speciellt som hon aldrig snarkar eller andas högt och har en förmåga att andas så att inte bröstkorgen höjs (not!!!).  Det roliga i hela kråksången är att Kellie började äta antiinflammatorisk och smärtlindrande medicin för nån månad sedan och har blivit så mycket bättre av den, hon gör saker hon inte kunnat på ett tag och är överlag mycket piggare.

Men visst, jämför man med Äggets två halvhysteriska, skälliga hundar…ja då ter sig till och med Folke som en hund på ålderns höst.

Det är förresten samma Ägg som undrade, precis när Kellie börjat, om jag kollat hennes höfter och när jag svarade att ja hon friröntgades när hon var ca 2år kommer den hysteriskt roliga och brighta kommentaren som har skänkt mig så mycket skratt sedan dess ”ja det var när hon var 2 det ja…”  ….kan detta tolkas på mer än ett sätt?? Jag tror jag ger min 10åriga tik lugnande och ber vet. kolla HD-status…I can tell you right now- det är med största sannolikhet minst D med grava pålagringar. 

Är jag arg? njae…är jag besviken på dagiset och deras sätt att hantera det? - mycket!

Kontentan får väl ändå bli att världen är full av Ägg och det är lika bra att gilla läget och undvika dem så gott det går.

I helgen är det utställningspremiär för Folke i Gränna så ringträning med Lena och Inez står på schemat. Boss ska visas i öppenklass. 5 curlies är anmälda – spännande (även om mina flattekompisar med 80 anmälda skrattar gott åt min definition av ”en hel del anmälda”).   

Idag var även Folkes första dag med daghusse Timothy, som förhoppningsvis kommer kunna ha Folke några dagar i veckan till hösten. Mysig kille och magkänslan säger mig att det kommer gå fint.   

Folke har även avklarat ännu ett steg på hybrisskalan genom att ge sig ut och dyka. Tog honom med på lunchen för ngn vecka sedan och skulle låta honom bada i en å. Det är mycket strömmar i den och vattnet rinner rätt snabbt men folk badar där hela tiden så jag var uppmärksam men inte speciellt orolig. Folke simmar efter pinnarna (ville inte slänga i dummyn första gången vi var där innan jag gjort en bedömning i sannolikheten att få den tillbaka). Några pinnar hann försvinna nedströms innan Folke hunnit ut men de flesta fick han tag på. Kastade pinnen vid ett relativt lugnt ställe en gång och Folke fattade inte att den flöt iväg utan cirkulerade envis som han alltid varit men hittade den inte….vips så försvinner han…jag spanar i vad som känns en evighet men säkert bara rör sig om 10-15 sekunder, börjar ta av mig skorna och räkna ut var i vattnet han kan vara och hur sjutton strömmarna kan vara så starka men att folk ändå låter sina barn bada där…vips e han tillbaka vid ytan simmar ett varv med långsträckt huvud utan att hitta pinnen….borta igen…jag får fatt på en pinne och kastar den mot honom och när han kommer upp till ytan tar han den….numera kastar vi dummies som han ser och dykning är endast tillåtet i Helgasjön tills valp blir lite äldre.

 

     

 

 

 

Kvällsrutinen hemma hos oss ser oftast ut som så att det sista jag gör när jag har duschat – runt 23-tiden -  är att dra på mig ett par byxor, slänga på mig vinterjackan, hoppa i Pärs megasandaler och ta ut hundarna på en snabbkiss. Vanligtvis går detta på 5 minuter, men de senaste två kvällarna har detta inneburit väsentligt mycket mer arbete än tänkt då Folke lyckats pricka in att sätta tassen i hundbajs. Det är sådär roligt att:

1)      känna skitlukt i hissen

2)      vara inställd på att gå och lägga sig och inse att man har 30minuters skitjobb (literally speaking) framför sig

3)      kånka helt oförstående valp – på i runda slängar 25 kilo – från dörren in i badrummet och i badkaret utan att bajstassen rör golvet (och inget annat heller för den delen)

4)      ta ett djupt andetag och sätta på kranen och se hur vattnet i badkaret färgas brunt

5)      ta ännu ett djupt andet…..och genast ångra sig eftersom luften är tjock av doften av ljummen hundskit…

6)       komma fram till att saneringen tyvärr verka kräva att man tar sin nyduschade hand och gnuggar tassen med schampo…och får hundbajs på handen….

7)       Skrubba skrubba skrubba….lyfta ur valp ur badkaret och på hundhandduk.

8 )       Lukta på sin hand och komma fram till…ja – den luktar ta mig sjutton hundbajs, även om klockan är 23.20 ….och en kort sekund slår tanken en att gud funnes det en hund som skiter citronelladoftande bajs skulle jag köpa en om den så bara fanns i kerry blue format.

9)      Stiga in i duschen och duscha riktigt länge och riktigt hett med bajshanden konstant intvålad och under duschstrålen.

10)  Vara helt schitzad i sömnen och undvika sin egen hand – för det undermedvetna säger att den nog ändå luktar lite hundbajs trots allt. 

 

Jag har varit riktigt duktig med träningen och legat i som ett litet bi. Jag har lånat två dummies av min jakttränings-guru och börjar förstå komiken i mitt svar på frågan jag fick för ett par månader sedan – om jag ville att hon skulle beställa dummies till mig när hon ändå skulle beställa till sig själv och jag svarade ”nej tack jag har redan två”. Samtidigt speglar detta tyvärr hur långt jag kom i jaktträningen med Kellie (nåja vi körde sök, viltspår och lydnad varvat med diverse konster så inget dåligt samvete ändå). Nu kör jag med fyra och har till och med en dummyryggsäck med på promenad i skog och mark.

Folke klarar linjetag med tre dummies galant. Apportering av tre dummies har dock visat sig vara lite mer komplicerat då minnet har svikit honom på nummer tre – men enträgen vinner och nu är han jätteduktig och har till och med plockat in fyra st. Vid ett tillfälle la jag även dummies bara några centimeter isär på linjetag för att se om han bytte…han tvekade på den första och tittade på mig med dummyn han valt och sedan ner på de andra två – ett ”nej” följt av ”kom” och sedan var det inga tankar på att byta de andra två heller. 

 

Goda nyheter i veckan – Kellies hunddagis får vara kvar. Det har varit några artiklar om det i smp, insändare från oss som har hundar på dagiset och även ett möte på dagiset med inbjudna politiker och tjänstemän (en dök faktiskt upp – stackarn, alone against the mob) – jag kan inte ta åt mig mycket av lobbyäran men har gått på möten och varit närvarande när tidningen varit där etc. Det tyngsta lasset har dragits av två hundägare skulle jag vilja säga, som båda har gjort vardagen något mer besvärlig för kommunpolitiker, försäkringskassa och landsting för att får svar på varför FINSAM-avtalet drar ut så på tiden. Detta har visat sig ge resultat då politiska processer gått snabbare och möten tidigarelagts. Viva la lobby!

Inväntar svar från Folkes uppfödare hur jag ska göra med fodret – står i valet och kvalet om det inte är dags att gå över till juniorfoder – men vill höra med uppfödaren för säkerhetsskull.

Inte köpt ngn mat till Kellie heller av ngn anledning - troligtvis för att jag är van vid att köpa säckarna samtidigt – så ikväll gjorde jag ett större hopkok av ris och kycklingfile som alltså står på menyn imorgon. Jag tror inte Folke och Kellie misstycker.

 

 

 

 

 

 

Kellie och Folke njuter i vårvärmen förra helgen.

Bus med Ebba – de kompletterar varandra väl, det Ebba förlorar i storlek vinner hon på snabbhet och tvärtom.

 

 

 

Långhelg i Budapest på dagordningen och Folke tillsammans med kusin Boss är på semester på hundpensionat ett par mil härifrån - inget telefonsamtal än så det får jag väl ta som ett gott tecken.

I helgen har vi hårdtränat och hemläxan har flyttats upp några snäpp. Folke är klockren och jag är stundom med på banan och stundom helt ute och cyklar. Nu har vi massa goda råd från i lördags att träna på – det är intressant att träna själv och mitt i en övning komma på att ”sjutton också så där skulle jag ju inte göra, sorry Folke -din lilla valphjärna har rätt, det är matte som tänker fel så det blir fel”.

I övrigt har vi njutit av det fina vädret, Folke spanar på fåglar och Kellie solar och rullar sig i gräset och emellanåt drar de iväg på gemensamt äventyr över gräsmattan och äter rumpchoklad. Sen har vi bakat med förstås:

 

Fick tillbaka Folkes stamtavla och 470 kronor senare har han numera ett svenskt reg.nummer så nu är det bara att börja anmäla – eller näe. Det hela kan väl bäst beskriva med ett ord ”OFAS”. Han missade en rad utställningar precis innan han fyllde 4mån. med bara några dagar, missade Åseda eftersom vi inte fått det svenska reg.numret än och missar alltså Hässleholm med ca 2v. då det är 6mån gräns på valpklass. Sedan kan man adda till det hela att världsutställningen missar han också – iofs med råge – och lika illa är det med SSRK och curlyspecialen då inte de heller har valpklass utan börjar på junior. Känner mig snuuuuvad! Crap, fu….Nåja – det får bli Hasslarp och kanske Tvååker och Ronneby.

 

Sofiero blir första utställningen som junior – och innan dess måste vi träna.

Jag har haft min beskärda del av incidenter i utställningsringen till publikens stora glädje – små guldkorn som kryper fram ur minnesvrån då och då. Sist jag var i Hasslarp var vädret lika ostadigt och regnet lika tätt som fulla fjortisar på Kos. Boss uppförde sig exemplariskt på sin första officiella utställning och jag slappnade av lagom till domaren skulle dubbelkolla så båda testiklarna verkligen var på plats – Boss fick nog av ofredandet och tyckte helt enkelt att enough is enough – hade jag varit beredd hade det inte märkts men nu fick han en hel koppellängd och jag åkte ut på knäna i en fontän av lera – lyckades ta mig upp på fötter och fick en sekundkänsla av hur det måste vara att åka vattenskidor eller sådär tjusigt på bara fötterna efter två delfiner – innan jag slirade runt hörnet på ett utställningstält och fick fotfäste – marscherade tillbaka in ringen – sopade leran ur ansiktet och sa ”ursäkta mig men jag ska bara göra klart för den här hunden vem som bestämmer när och var vi ska lämna ringen”. Tror inte ens vi fick en 2a – men det kan röra sig om selektivt minne.

Kontentan är i alla fall att den här gången är hunden min och då ska det tränas i tid.

 

 

Helgen var vi på landet hos mamma och pappa + Tuva 9år, även syrran med familj inkl. 11mån curlyn Caesar var där. Kellie var överlycklig över att uppleva barndomsminnen på nytt och rullade sig i gräset nonstop och solade sig i det varma vädret. Gatuadressen är inte Lyckliga gatan för intet. Folke och Kellie är fortfarande trötta – Folke är på med rödsprängda ögon och Kellie skiter fullkomligt i allt jag säger (just det ja – hon e ju döv). 

 

Vi har även varit ute i skogen med ett gäng flattar så Folke blir lite manglad på ett juste sätt – han behöver det! Lekas – farsan Baloo – lärde honom allt han kunde och jag har stora förhoppningar att han ska lära Folke sina simhopp.

 

 

Annars händer inte mycket just nu. Folke badar i princip varje dag – äter som en häst och är alldeles ljuvlig. Kellie är hemma från dagis då det går löss och hon och Folke har båda klarat sig – men jag är rädd att hon ska få det och att jag ska behöva stanna hemma från semestern nästa vecka. Så hon får agera sällskapsdam – vilket har sina privilegier och biscuit-whore som Kellie är tror jag inte hon lider allt för mycket. 

 

 

Idag har det hänt alldeles för mycket – kan dela in det i 3 olika händelser och 3 olika typer av känsla: ”Lättnad/Lycka”, ”Panik” och ”Jahapp Folke så går det”.

 

”Lättnad/Lycka”

 

Tillbringade hela förmiddagen hos veterinären – hon kikade på honom när jag sprang med honom och såg samma som jag. Folke blev känd och klämd. Knäna kollades för patella och knä, höft och ryggslut röntgades – allt såg och kändes normalt så diagnosen blev trolig växtvärk. Med tanke på att han väger 20,5kg på tom mage så kan man nästan se honom växa. Enorm lättnad att höfter och knän såg normala ut. Min veterinär är underbar – en klippa!

 

”Panik”

 

När vi går och handlar korsar vi en väääldigt trafikerad väg – hittills har den största risken med att ta med hundarna att handla varit att de kan bli stulna om vi binder dem utanför – så därför gör vi inte det utan en av oss handlar och den andra väntar utanför med hundarna. Idag fick jag dock göra en kraftig revidering av riskbilden då Folke fick valpfnatt på parkeringen och jag tappade kopplet och han springer i döv galen glädje i en halvcirkel rakt ut mot vägen – kan säga att det är en bra bit mellan parkering och väg, först stor gräsmatta, sen ett dike med en hög vall upp mot vägen. Jag ropar – men han är stendöv som bara valpar med fnatt kan vara och springer ruggigt nära vägen och jag ser hur bilarna swishar förbi alldeles bakom, jag skriker och rusar efter för att stampa på kopplet – han är uppe vid vägkanten och jag har panik – då äntligen kommer förståndet ikapp och jag skriker som en stucken gris och kutar i rakt motsatt riktning och givetvis kommer Folke efter. Slutet gott allting gott. Fy Sjutton! Och alla de stackar människorna runt omkring som rusat upp när de hörde mitt panik ”FOOOLKEEEE!!!!” som säkert trodde det var ett barn som var illa ute… ja fast han e ju min lille grabb så …. det är ju samma sak.

 

 

”Jahapp Folke så går det”

 

Folke sussade som en liten gris på det lugnande han fick hos vet. och har därför varit sjövild ikväll.

Han har spårat vilt i lägenheten – han la sitt eget lilla viltspår efter att envist ha försökt få igång Kellie på bus trots diverse garnityrvarningar.

Det hela slutade med att Kellie och Folke låg på varsin sida om divanen – Folke muckade bus runt hörnet i blindo och Kellie bet i luften a la ”piss off” runt hörnet i blindo, till slut möttes de på mitten och Kellie fastnar nånstans i Folkes nos  - skrik följt av blodspår i halva lägenheten. Folke tyckte lite synd om sig själv medan blodet torkades upp…och sen spårade han blod fram och tillbaka några gånger innan han tog ut sin hämnd och skakade all vett och sans ur sin gröna curlygroda.

Förhoppningsvis har han lärt sig ngt av det hela – även om det är tveksamt.

 

 

<over and out>           

Status på vänster bakben är till och från, ibland syns det nästan inte alls och ibland undrar jag om han ska vrida benet ur led (en smärre överdrift jag erkänner).

Jag är hoppfull – men för säkerhets skull har jag bokat in Folke hos veterinär på torsdag, nånting säger mig att min smärtsamt ärliga (tack syrran – den beskrivningen funkar på fler än mig) veterinär kommer tycka att jag är störtlöjlig och skaka på huvudet – men jag får ta det helt enkelt. Min handlingskraft när Kellie fick magsäcksomvridning sent på kvällen förra sommaren och vi var i bilen på 15 minuter och utanför Kalmar på strax över en timme (och nej vi körde inte ens i närheten av lagligt) räddade troligtvis hennes liv – så den incidenten kan jag leva på länge och den ligger som ett fint litet klipulver i fickan redo att slängas i nacken på den som skrattar lite lite för länge åt min paranoia (känns lite udda att skriva men jag kommer inte på ngt bättre ord) när det gäller vovvarnas hälsa.

 

Kellie ska också med och få sina eksem kollade – jag har hållit det i schack med zinkpasta men det verkar inte vara någon långsiktig lösning. Jag hoppas även på antiinflammatoriskt och smärtlindring då hon har sackat endel senaste månaden och det minsta man kan begära är att hon ska slippa ha ont. Masserade henne ordentligt ikväll – hon njöt.

 

Jag har tränat Folke en del på linjeapportering i veckan, till och med dammat av den gamla visselpipan (hur jag nu har lyckats hålla reda på den i 12 år). Han lär sig snabbt och det är fascinerande att iaktta hur hans hjärna jobbar för att klura ut vad det är jag vill att han ska göra. Vi körde ett par gånger ihop och sen tyckte jag att det var slutcurlat så jag satte mig på huk bredvid Folke och viskade ”ser du den, ser du den? spännande” och pekar med hela armen  - så snart jag börjar vissla lågt med visselpipan är koncentrationen som bortblåst…jag sitter kvar, småvisslar och pekar hypnotiserat på dummyn 10m bort och får finna mig i att bli subjekt för diverse valpfrustration – han skuttar, drar mig i tofsen, gnager på pipan, sätter tassen på axeln, gnager lite till på pipan, pussas lite – och får inget gensvar whatsoever. Skutt skutt skutt…hm ngt rött i periferin…swwwoooosh …båda ögonen på dummyn…aaah…fullt ös ut och hämtar ”jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!”…jag var så stolt att jag kunde spricka och Folke uppvisade klara tecken på hybris när han kom svassandes tillbaka med sitt hittegods.

Försöker att ignorera när han gör fel och berömma när han gör rätt – vilket är lättare sagt än gjort men den här gången fungerade det och det har bara gått bättre och bättre med apporteringen. Jag vet inte om jag gör rätt men det lär jag få veta när experten har sagt sitt  - råd jag gärna tar emot.

 

Experten säger även att det är bra om han går i det mesta om vi ska köra jakt i framtiden…och det ska ju böjas i tid så nu ”tränar” vi (eller ja, Folke gör som han vill och jag tränar på att inte säga nej) att bada i allsköns skit som inte ser direkt hälsovådligt ut…förutsatt att jag har tid att sanera ett stycke valp när jag kommer hem. 

Nästan på pricken 4 månader tog det innan den lille fan på axeln dök upp. Har väntat på honom sedan jag hämtade Folke och nu är han här för att stanna iaf 1,5-2år.

Noterade igår att Folke kränger med vänster bak och det syntes tydligare idag. Man kan inte kalla det hälta utan det är snarare en krängande rörelse. Logiken säger ”sträckning” men den lilla fan på axeln viftar för fullt med de illröda HD-flaggorna och hur mycket man än försöker vifta bort dem så nog sjutton ligger de där i periferin och irriterar.

Alla med större raser och raser som röntgas för HD känner nog igen sig på ett eller annat sätt -  innan hunden är röntgad läser man in HD i minsta lilla hälta eller konstig rörelse.

Det får bli vila  i några dagar framöver så får vi se sen vad vi ska vidta för åtgärder om det inte går över.

Tog lite ställandebilder idag men inga som var tillräckligt bra. 

 

Veckan som har gått har bjudit på många äventyr för Folkes del:

*Den första tappade tanden hittade matte och den förevigades på kort (patetiskt? Ja onekligen!).

*Vägdes in på fastande mage och japp – kontroll på miniräknaren för att tro sina ögon – 16,5 vecka och 18 präktiga kilo. 

*Varit hemma själv utan Kellie några timmar och klarade det med bravur.

*Badat badkar två gånger på en vecka – vet inte om det är läge att skylla på guldfiskminne eller extrem hybris. Brakade genom isen i ett sunkhål på Campus – klättrade ur dyngan utan större problem, skakade av sig så snön blev brunprickig och skuttade glatt vidare med svansen högt – no big deal. Matte mindre glad då lilla söta valpen och därmed bilen luktade rutten andedräkt, utedass och lik på en och samma gång – ljummen, tjock och kväljande doft. Underbart! Vis av erfarenhet – is e skitkul! – brakade han genom ännu en gång i ett stort vattenhål efter ett stormfällt träd, simmade lite och slog sönder isen med tassarna och släpade sig upp och ja ” skakade av sig så snön blev brunprickig och skuttade glatt vidare med svansen högt – no big deal”.

* Busat lite mer med valpkompisen Ebba som bor i samma hus.

 

 

 Kellie går på dagis – uppdrag sällskapsdam är avslutat –och stortrivs som alltid. Eksemen på kinden ger förhoppningsvis vika med zinkpasta.